The World Wide Cemetery

Varderingar min mamma larde mig

Sen mamma dog, har jag tankt en del pa lektionerna jag larde mig av henne under alla ar och insett att det skedde inte genom ord, for hon forelaste inte for oss, utan istallet delade hon sina varderingar genom handlingar. Det var manga, men jag tror dom har 4 har betytt mest for mitt liv.

1. Sluta aldrig att lara och studera: Mamma har alltid studerat, sa lange jag kan minnas. Nar vi var sma tog hon kurser I Latin – for nojes skull – och tyckte det var roligt att papeka latinets rotter i alla ord vi sa runt matbordet. Det var inte alltid uppskattat av oss, men intresset for att lara fastnade anda. Efter latinet blev det Italienska, och sedan kinesiska och ryska. Forra aret t.o.m. sokte hon och kom in pa universitetet I en kurs I rysk grammatik. Hon tyckte dock att hon for mycket annat att gora och sa att hon skulle skjuta upp det “till jag pensionerar mig.” Det var inte bara sprak mamma laste utan hon tog aven kurser I bilmekanik, navigering och andra amnen som erbjods och intresserade henne. Hon tog ett aktivt intresse I allt och holl sig skarp till slutet. Nar hon lag pa sjukhemmet sa var det Svenska Dagbladets “9an” som hon sag fram emot varje dag och for det mesta sa slog hon bade mig och Eva.

2. Vikten av att jobba hart och utova sjalvdisciplin: Vare sig det det gallde att trana (vilket hon gjorde pa gymmet ett par ganger i veckan) eller jobba (pa hotellet eller med oversattningar), sa gav mamma alltid uppgiften allt hon hade. Hon satt med oversattningar langt in pa natten for att fa fram de ratta nyanserna och ville att jobbet skulle bli perfekt. Under sina sista manader, overraskade och imponerade hon personalen pa Stockholms sjukhem for att hon inte gav upp, utan gjorde allt hon kunde for att vara stark. Hon t.o.m. anvande handtaget over sjukhussangen for att dra sig upp och gymnastisera for att starka armmusklerna bara ett par veckor innan hon dog, fast hon var sa mager och svag.

3. Vikten av mod och mental styrka: Mamma tyckte om nya utmaningar och att ge sig ut i nya situationer, prova nya aktiviteter, och lara kanna nya manniskor och kulturer. Detta var sant var hon an bodde i varlden och hela livet, anda till slutet. Hon kampade mot sin cancer for att fa sa bra livskvalitet som mojligt och for att inte ligga nagon till last. Nar hon fick diagnosen, akte hon hem direkt och tog tag i allt det praktiska som hon kunde. Hon rensade sin lagenhet, skrev listor med alla konton och passkoder, tog Eva och mig till banken och gav oss de fullmakter vi skulle behova mm. Mamma fornekade aldrig hur allvarlig diagnosen var, men fastan hon sakert var ledsen att hon snart skulle lamna oss satt hon aldrig still och tyckte synd om sig sjalv. I stallet tog hon tjuren vid hornen och gjorde allt som behovdes rent praktiskt sett. Hon klagade aldrig over sitt ode eller smartan utan var stoisk till det sista. Pa sjukhemmet berattade flera av personalen att hon varit mer bekymrad over dom och deras liv (som hon naturligtvis engagerat sig i) fastan hon sjalv hade det sa svart. Samtidigt var hon naturligtvis tvungen att acceptera mer hjalp an nansin mot slutet. Hon uppskattade verkligen den hjalpen och sag till att alla fick tackkort och sma presenter efter hon dog.

4. Vikten av att bry sig om andra: Mamma var en av de osjalviskaste personerna jag nansin kant. Om hon trodde hon kunde hjalpa dig och vara till nytta sa ville hon verkligen gora det. Hon tyckte genuint om att gora en extra anstrangning for att gladja nan annan, vare sig det var en hotellgast som hon knappast kande eller en familjemedlem. Man fick vara forsiktig nar man bad henne om nat, for hon sa aldrig nej, hur obekvamt det an blev for henne. Hon var ocksa valdigt omtanksam och glomde aldrig speciella dagar, utan uppvaktade alltid pa nat litet satt. Det finns sakert flera manniskor som inte kommer ha nan som kommer ihag varenda fodelsedag och namnsdag nu nar hon ar borta. Hon var genuint intresserad av andra manniskor, tyckte om att lyssna pa deras historier och att uppmuntra dom. Det basta man kunde ge henne var tid tillsammans. Tva av mina favoritminnen var resan till Moskva som Eva och jag gav henne pa hennes 75 ars dag och nar vi alla firade hennes 80-ars dag tillsammans i Fjallbacka. Hon alskade sin familj och tyckte om att se oss alla ihop. Under mitt sista besok sa berattade jag for henne att vi alla kommit narmare varandra de senaste manaderna. Da log hon stort och sa “Vad glad jag blir att hora det och att jag kunnat bidra till det.” Fastan jag onskar att vi kunnat ses pa hennes 90-ars dan istallet, vet jag att hon skulle blivit sa glad att vi alla ar har idag.

Visitors & Flowers

Lennart Ekstrand ✵ 1933-1995 (Husband)